chariot

Men det är sällan jag skriver när jag är lycklig. För det är jag just. Sådär glad att jag inte kan kontrollera mitt beteende! Jag ser lyckan trots att mörker och känslor ligger så nära mig. Men jag väljer att se bort dem. Mest för att jag helt enkelt inte kan gå att vara ledsen i flera månader! Hur skulle det se ut? 
Jag ska ta en vecka i taget, för jag är för rastlös för att ta en dag i taget. 

---

Men jennie, när du läser det här om tre månader när du mår jätte dåligt, tänk då på hur du mådde i januari.

Tänk på glädjen som ständigt fanns runt omkring dig, tänk på alla komplimanger du fick.
Tänk på kvällarna du alltid spenderade i ditt rum med glädje, trots att tiden tickar.

Tänk på vilka fantastiska vänner du faktiskt har.

Tänk på vilka otroliga föräldrar du har, som alltid ställer upp.

Och glöm inte bort din underbara storebror som alltid ställer upp, ring honom.

Tänk på hur bra du egentligen kan må, och må så fullt ut.

Bara för att saker och ting runt omkring dig är jobbigt, allting försvinner och det är så mycket förändringar, betyder inte det att du måste gråta. Att du måste ligga i foster ställning flera nätter i rad bara för att det gör ont och att folk förväntar att du ska göra det.

Gråt en skvätt i stället, sen gå ut och gå i det fina vår vädret.

Ring en vän och umgås istället för att sitta inne och vara ledsen!

Tänk på att det är dina sista månader du kommer spendera i Smedjebacken, gör det bästa av det.

Och var lycklig, längta tills du slutar skolan, tills ni festar på kvällen och tills du får flytta in påriktigt, gråt inte för det du lämnar bakom dig, du har gjort det bästa och det mesta utav huset.

Du har levt 15 fantasktiska år i huset och du hade inte gjort det annorlunda om du fick göra om det, glöm inte det. 

Du är starkare än du tillåter dig själv ibland, så låt dig vara stark ett par månader!!

/jennie

Men jag är trött på att vara på ett ställe i mitt liv där jag inte vet någonting om någonting alls. Om flytten, mina vänner, killar och allting. Vissa saker är det skönt att inte veta, men flytten är det svårt med faktiskt. Längtar ibland så varenda cell i min kropp nästan spricker och ibland gör det så ont att jag bara vill lägga mig i fosterställning på golvet och gråta. Med andra ord, jag är osäker.

Idag, insåg jag att antalet vänner jag anser vara min äkta vänner på riktigt går nästan att räkna på en hand. Skrattretande va? Men jag räknar dock in min äldsta kusin i antalet. Hon är så stark, så smart och så otroligt snäll. Kan börja gråta ibland för att jag saknar Henne så otroligt mycket. Men snart kommer de hit. 
Fyra(tre) tjejer i min ålder, typ 2 killar sen min bror och några fler i släkten är antalet äkta vänner. OCH jag älskar dem så otroligt mycket.

Nu är datum ändrade, dock till det bättre och det känns bättre. Dock närmare och stressen börjar smyga sig fram. Lovar mig själv att jag inte ska gå in i väggen, få en ätstörning och gå ner för mycket i vikt under flytten. LOVARLOVARLOVAR. Vill inte hamna någonstans i närheten av ångest igen, det vill jag verkligen inte!

Förstår inte varför jag skriver detta i min gamla blogg. Kanske för att jag inte vill att någon ska läsa eller för att någon ska. Förvirrar mig själv, haha.