chariot

jag vet inte om jag vill stanna kvar och andas ett tag, eller lämna allt bakom mej

hela hösten har gått åt tankar och funderingar
på livet idag, och livet som jag levde förut
jag har fortfarande svårt att förstå hur allting kan förändras så snabbt
bara sådär, och jag har ändrat åsikt om någonting.

jag och min underbara vän sofie satt i bastun i onsdags och snackade om det här
tänk, för två år sen gick vi i 6an..
jag kan inte ens beskriva med ord på hur mycket jag förändrats de senaste åren.
jag undrar om det är spänningen vi tonåringar söker ibland
att testa gränser, se hur långt man faktiskt kan gå och det fortfarande är okej.

de senaste halvåret har jag lärt mej att ta hand om mej själv,
stå på mina egna två ben
jag har inte lutat mej mot någon annan lika mycket som jag gjorde förra året
det är de sista jag har.
jag har testat nya saker, lärt mej nya grejer
jag har vågat vara den personen jag faktiskt vill vara.
"men det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart,
och när jag känner så tänker jag på dej"
men livet går faktiskt vidare, det har jag lärt mej

dagarna är olika långa nu för tiden
vissa verkar aldrig ta slut
medans andra bara försvann.

det är enkelt att vara efter-klok och ångra det man gjort
men hur myckte lär man sig av det?
allting händer för av en anledning, iallafall enligt mej.
det är något jag tror starkt på
men inte tillräckligt starkt för att våga leva helt och hållet på det.

jag tror på mej själv idag
på ett helt annat sätt mot i augusti.
jag har lärt mej att leva med mina misstag
jag vet mycket bättre hur jag ska hantera saker
jag är redo för att gå vidare i ett helt annat liv.

men ändå är jag rädd för saker som ska hända.. alltså förändringar
jag vet att en dag kommer jag sluta nian
-&skiljas från mina underbara vänner
en dag kommer jag flytta ifrån smedjebacken
-något som vissa dagar skrämmer mej, och andra gör mej glad& förhoppningsfull

en dag kommer jag gå vidare i livet, lämna smedjebacken och ge mej ut i världen.
det som skrämmer mej då, är att jag en dag ska stå på mina egna ben, helt och hållet
kanske utan några föräldras hjälp
kanske utan några vänner som får mej att må bra
kanske utan en trygghet till staden jag växt upp i

men jag har bestämt mej för att klara det,
hur svårt det än blir


men just nu ska jag fortsätta leva mitt underbara tonårsliv!
ingen har sagt att det här skulle vara enkelt,
men det kommer bli bra, förr eller senare!